Ida Bang & The Blue Tears: Good To Me

IDA BANG & THE BLUE TEARS:GOOD TO ME Ida Bang & The Blue Tears bildades 2013 och hämtar sin inspiration från genreöverskridande artister som Bonnie Raitt, Hozier och Alabama Shakes och strävar precis som de mot ett modernt bluessound. Efter att ha blivit uttagna att representera Sverige i den europeiska bluestävlingen European Blues Challenge i Italien lades grunden till ett gediget turnerande runtom på bluesscenerna i Frankrike, Portugal, Estland, Lettland, Tyskland, Danmark, Finland och Norge. De har delat scen med storheter som Buddy Guy, Joss Stone och Beth Hart. Gruppen har mottagit flera fantastiska recensioner, bland annat i Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Barometern och Jefferson Blues Magazine, där de återkommande beskrivs som ett välbehövligt nytt, skickligt och nytänkande retro-/americana-band. Bandet släppte under 2016 sitt första fullängdsalbum, ”Possibilities” som mottog fina recensioner och nu till våren 2019 kommer alltså deras andra album ”Good To Me” som spelades in under fyra dagar i legendariska Baggpipe Studios och är producerat av Andreas Roos.Ida Bang & The Blue Tears består av Ida Bang (sång), John Bernström (gitarr), Leo Henriksson (gitarr), Patrik Engström (bas) och Leo Sund (trummor). Sångerskan Ida Bang sjunger med stor inlevelse, intensitet och kraft och har gjort mycket för den nya, moderna bluesen i Sverige. Hon har bland annat setts som arrangör för Big Mama Blues Club på Fasching i Stockholm och har även grundat musikkollektivet Ladies Got The Blues, ett all-female band som lyfter fram bortglömda kvinnliga musiker i blueshistorien med utsålda föreställningar över hela landet.”Bandet är tajt och har två riktigt slipade unga gitarrister, Leo Henriksson och John Bernström, som både är fingerfärdiga och vet vad ”less is more” betyder. De många hörvärda solona byggdes upp med känsla för dramatik, full gas och avspänning. Ida Bang själv sjunger med en sorts cool intensitet, som det finns kraft och auktoritet bakom. Det är en rökig röst som utan vidare matchar det framrullande bandet.” Alexander Agrell, SydsvenskanFoto: Kitty Lingmerth